NÄR VET MAN ATT DET GÅR BRA?

"jag betraktade huvudet med det tjocka röda håret.
- hjärnsubstans? sa jag förskräckt. det var det värsta jag hört. du måste få någonting gjort åt det.
- jag vet, men du förstår, det är ingen som tror mej. när jag försöker förklara.
- dom tror dej inte. sa jag uppgivet. nej, dom är så snorkiga vet du. det är så folk är. de tror inte det de inte kan se.
- nej, precis. ändå är nästan allt vi vet saker vi aldrig, aldrig har sett. jag menar, har du sett, sett en dinosaurie? nej, du har bara fått den förklarad för dej. människor tecknar och målar, och säger, säger att så såg den ut. och du godtar det. nästan ingenting i världen kommer vi fram till själva, sa han."

that's what i'm talking about. har haft en del heta diskussioner på jobbet om liknande ämnen. hittade en passande text från en bok jag läst. (otroligt bra bok. you should read it. De Galnas Hus av Karin Fossum.) nu måste jag bara få kalle att godta mitt argument. eller vadå förresten, det måste han vare sej han vill eller inte. om han nu vill fortsätta diskussionen. jag har ju en del erfarenheter av att folk inte gillar att diskutera med mej. i wonder why, i wonder why.

igår var en lugn dag. sov mest hela dagen & hela natten. hostmedicinen är som rena morfinet. jag däckar hela tiden, så fort jag tagit en liten mer dos än jag ska. tänk om jag hade tagit mina sleeping pills i samband med den. då hade kaisa aldrig fått upp mej.