tänkvärt

Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.
-”Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare” , började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby.
Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var något slags ond guddom de försökte skrämma bort.
Senare på året, när solen - som alla också dyrkade - stod som högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. - Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.
När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade var små dyrbara skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor, i vita fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De avrättade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - DÅ kom deras gud. Ja, de sade ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen.
De sade, att han brukar komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

man inser ju inte aaalls att man har fördomar själv ;)