WILL YOU STILL NEED ME?

nu tänkte jag först skriva något riktigt dumt. men det ska jag inte. för det kommer tolkas på fel sätt, & jag kommer inte ha nog ord i munnen för att ens försöka förklara mej. men jag tror man kommer till vissa punkter i ens liv där man upptäcker nya sidor hos en själv & hos andra & man börjar värdera saker & människor på ett helt annat sätt. på ett helt nytt stadie. man kommer liksom till insikt & börjar förstå vad som verkligen betyder något. alltså, verkligen verkligen. & inte bara för en själv, utan för andra också.
man inser mer & mer hur mycket/litet man betyder för den & den & den, & hur mycket /lite man betyder för andra. som den gågna veckan nu. om lotta inte hade tyckt om mej hade hon definitivt inte velat haft mej som inneboende. & hon är nog den enda jag känner att jag skulle kunnat bo hos så pass länge, just kanske för att... jag vet inte riktigt, men det känns bra iallafall. & det är väl kanske lite så att är man med en person väldigt intensivt under en kort period så får man nog extra starka känslor för den här personen, & vice versa. & sen finns det ju dessa andra, som man önskar att man hade närmare, men som bara flyter längre & längre bort, som man ibland känner att man inte känner ett dugg längre. mest flyktigt & mest för "sakens skull".
det här är absolut inte sånt jag ska tänka på, veckan innan jag åker iväg. jag blir mest.. irriterad, faktiskt. & kanske mest ledsen över folks förmåga att såra medvetet. för omedvetet är det inte längre. det har gått för lång tid. kanske är det jag som överreagerar, kanske är det jag som tänkt alldeles för lite på det, kanske börjar saker gå tillbaka till det normala & HALLELUJAH att jag får åka ifrån det. det ska bli spännande att se vilka som är kvar när man kommer hem. det är nog det jag allra mest ser fram emot.