det känns inte som att jag kommer förlora henne. i ena halvan av mej. den andra halvan säger att vi aldrig kommer ses igen. jag är glad för hennes skull & ledsen för min egen. visst, låter jälvligt egoistiskt, & det är det kanske. men det känns lite tungt må jag säga. & jag är inte den som visar att det känns så. det vet ju hon också. men det finns en karl vi har gemensamt. & oh nej, ingen äcklig portugris, en fin svensk karl. en karl jag aldrig tidigare fått dela med någon. lasse. & det finns iallafall en låt som får mej att tänka på dej & på oss. du vet vilken jag menar.
det är jobbigt att fästa sej vid folk, & ännu jobbigare att skiljas från dem. speciellt såna som skjuts som en pil rätt in i själen. känns kallt & vemodigt. & jag vill inte tänka "the end of an era". jag tror jag förskjuter den tanken lite faktiskt. för det är inte ett avslut. det är inte ens en paus. det är bara ett försprång. & jag kommer ikapp. iallafall om några månader. (& då kommer tankarna: tänk om hon är nån annanstans i världen, tänk om hon inte väntar, tänk ifall hon glömmer osv) ja. jag är inte mycket av en talare. det märker jag ju nu. men jag vet att hon kommer läsa & veta iallafall. eller, hon kommer veta varesej hon läser eller inte. men jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns jobbigt. men jag tror inte jag har fattat det än heller. att en av mina hjärtebitar kommer fattas mej så länge. men som jag sagt innan. vi ses i verkligheten igen.
And it's okay if you had to go away,well, they work in both ways.
But if I never ever hear them ring, If nothing else,
I'll think the bells inside have finally found you someone else,
and that's okay, cause I'll remember everything you sang.
0 comments:
Skicka en kommentar