life and the unexpected, uppgraderat.

damnit. som jag skrev i ett tidigare inlägg hatar jag när mina nära & kära mår dåligt. jag fattar inte. vill bara försöka komma lite innanför. bara en glimt skulle ge mej så mycket mer sinnesro. men när hon inte ens är halvvägs på G att öppna sej, vet jag inte hur jag ska ta ställning. först blir jag chockad. sen arg. sen besviken. sen ledsen. ledsen för hennes skull. jag vet hur hon mått innan, men hon är som jag. vi är av samma kött & blod ffs. jag vet hur det funkar. jag vet hur det smakar & jag vet hur det förvrider. men vi fixar det här. även fast det är rätt osynligt står jag bakom dej. till 100%. även fast jag inte är hemma, även fast jag är på en sketen ö mitt i atlanten står jag där, precis när du vill, bakom dej.