hiding my heart

jag har konstaterat något idag. det är första gången på länge jag faktiskt kan göra det. ett statement. jag har idag konstaterat att jag är på väg in i en depp-fas. you can smell it miles & miles away. vill liksom inte göra nåt. känner inte för nåt. kanske är det för att det mesta står still just nu & att framtiden är oförutsägbar när det kommer till områden jag helst inte vill vistas i. speciellt inte utan kontroll. jag har ingen som helst makt över det här & det suger musten ur mej. maktlöshet är nog den värsta känslan. den slår nog tillochmed söndagsbakisångest. & då är det tamejfan på väg utför.

men J är så snäll. så snäll så snäll. & han skämmer bort mej som en liten gris. & det gör mej rädd, för jag börjar bli van vid det. känner mej som en bortskämd snorunge. människan går upp 7 om mornarna när han inte ens jobbar för att skjutsa mej till jobbet & hämtar mej vid 17 när jag slutar & struntar i att "laga soppa" bara för jag "skulle kunna leva utan det". bara det. snacka om spoiled. & det är bara början på introt av triologin. & det som gör mej lite rädd är att, tänk om han slutar? & vem vet inte hur bortskämda snorvalpar blir när dom inte får som dom vill? jisses. jag kommer bli en mardröm.

& det är en tomhet som skaver efter mina hjärtan i sverige. jag läser om era liv, läser om det ni gör & att ni har det bra med varandra. jag läser att ni längtar & saknar & att det är rätt slitet hos er & ja, jag känner bara att jag vill att vi alla ska vara på samma plats igen. jag vet iallafall att jag skulle behöva det. men det är nog bara mitt bortskämda jag som skriver.