slowdance on the inside

sitter & läser igenom min blogg från allra första början. har inte gjort det hittills. & fan vad bittert det är. haha. ja, det var nog lätt den bittraste perioden i mitt liv, men samtidigt den mest fria - när jag precis flyttat hemifrån & börjat på transcom. vissa av inläggen minns jag fortfarande när jag skrev. vad jag lyssnade på. vad som klumpade sej i magen. det var så mycket annat då. det var slask & snö (när jag tänker på karlskoga har jag för vana att alltid minnas det som grått & kallt), det var transcom, det var kaffe på transcom (det mesta var på transcom, really), det var "blandfärs pedersväng", milslånga fikatimmar på paris innan jobbet 14.30, det var sitta hemma på golvet framför datorn, det var the magic numbers, shout out louds, vapnet, det var wickan & redbrick. helg in, helg ut. det var "the walk of shame" ett par gånger i veckan & ja. det är väl så det ska vara så när det beger sej. nu är det en helt annan story. känner igen personen som skriver det jag skrivit, men jag tror definitivt inte att jag skulle kunna hamna i den livssituationen igen. jag vet för mycket nu.

it all makes believe, doesn't it?