will you live to 83? will you ever welcome me?

ska snart jöbba minsann. redan torsdag. eller redan. den här veckan har gått otroligt segt jämfört med de flesta. men man ska väl inte klaga. innan jag vet ordet av det sitter man där, rynkig, förslappad, med hundra ungar under vardera arm. noooo thanks. lämnade ju precis ett familjeliv hos mor, tänker inte hoppa in i ett annat. dessutom har jag mer familj nu än jag kan hantera iallafall, så det där med make, barn & hus känns förjävla avlägset. vilket är tur. (fine, har både J, tillbehöret & huset, men varken tillbehöret eller huset är mitt vilket är enorm lättnad).

förstår mej inte på folk som vill rusa in i vuxenlivet men som själva knappt lämnat skolan. kanske har det med trygghet att göra? kanske har det med småstadsliv & noll självkontroll när det kommer till framtidsplaner att göra. vad vet jag. eller så är man helt enkelt en familjemänniska så det faller sej helt naturligt. det där har jag ingen aning om, för jag har aldrig känt mej så instängd som jag gör nu & ändå har jag aldrig varit så fri. weird, isnt it. tycker bara att man ska utforska världen, livet & sej själv så mycket som möjligt när man har chansen. om man då stänger in sej med knodds, hundar & män, när ska man ha tid till det? stannar man kvar i den outvecklade individen man var när man skaffade allt det där, eller utvecklas man till något annat, medelmåttigt, under tidens gång? eller så är det jag som har "commitment problems" & vägrar acceptera ett liv som cirkulerar kring blöjor, nappflaskor & ät- & sovklockan. for now. givetvis vill jag också ha allt det där. men inte nuu. & det tror jag är ganska normalt för en 21-åring att känna. jag ska jobba kvar här i portugal hur länge som helst, spara massa cash, flytta till london & leva loppan. det är så min tio-årsplan ser ut just nu. & händer det inte, ja då har jag iallafall haft chansen & det känns oerhört befriande bara det faktiskt. men men. det är som sagt bara jag, självklart har jag även respekt för de här unga människorna som väljer att "settle down" redan nu, för jag skulle då aldrig palla det. jag är alldeles för inåtvänd & sätter mej själv i första hand, så det är väl också ett bra tecken iofs. att även om jag skulle vilja ha kids nu, så vet jag att det förmodligen inte skulle vara det bästa & små barn ska man alltid sätta i första hand. så kanske är det mognare att ta ett sånt beslut i den här åldern än besluta vilken färg på barnvagnen man ska ha. men igen, det kanske bara är jag som sagt. jag har ingen aning om vad som försigår i huvuden på mammor i 20-årsåldern. jag vet bara att jag inte är där i livet & det är jag inte så ledsen över. livet i vår ålder är till för att levas, inte torka bajs. finns tillräckligt med tid för det om ett par år.