soffan har kommit att bli min bästa vän

det känns inte ens som fredag. för jag har blivit så jävla van med att sitta inomhus & hoppas på ett sms, ett samtal, en jävla brevduva som säger att man kanske kan mötas för en kvart eller två. men det kommer inga sms, det kommer inga samtal, det kommer definitivt ingen brevduva. så här sitter jag. matt, orkeslös, viljelös & alldeles för van. det är nästan det som är värst. att jag har blivit van. det är inget direkt som förvånad. löften, sms, telefonsamtal (& brevduvor) uteblir & jag sitter kvar där jag sitter. rakt upp & ner.

& fick en kommentar förut om att jag skulle varit bakfull idag (jag vet inte med er, men jag svimmar då rakt inte när jag är bakis iallafall). hade personen i fråga haft en aning om vad som försigår i mitt huvud, att jag inte kan vistas ute för att man kanske missar en träff, eller råkar gå till fel ställe så att det blir akward för personen i fråga, kanske personen i fråga hade insett att det var fel tillfälle att säga något sånt. men folk är ju inte mer än folk & ja, det är klart man drar den slutsatsen. säger inget annat. det hade jag också gjort om jag inte känt till storyn. men sved till, det gjorde det.

nu ska jag lägga mej i sängen & fortsätta vara matt. (madd.) ja, nästan lika. det här är en shitty situation & jag orkar inte vara anpassningsbar längre. imorgon får det vara nog. & ja, jag tar risker, jag tar chanser, jag kanske kör min ryska roulette på att jag kanske förlorar en bra person. men det är väl inte jag som borde gå i dom tankarna? så varför gör jag det? varför är det så?

jag googlar "shitty situation". min bloggadress hamnar överst. några rader ner kommer en jämförelse med titanic-incidenten 1912. skönt att gå till sängs med tanken att jämföra ens egen situation med titanicsjunket. men så långt får vi aldrig hoppas det går. då skulle jag verkligen vara nere på botten. (humorn är det sista som överger en) (sa precis till sandra att jag dessutom känner mej som ett vrak, så en jämförelse kanske är på plats snart ändå? fniss)