what's up with all the drama?

okej, efter gårdagens uppriktiga känsloförtäljning till J verkar det som att det har lättat lite. han verkade förstå bättre & faktiskt inse att det temejtusan inte är så lätt för mej heller när jag sa att jag inte tänker följa med upp till huset nåt mer ifall det inte sker någon sorts förändring. det verkade han förstå, så nu verkar det som att jag kommer upp iallafall.

sen är det nära & kära i min omgivning & närhet (& det är inte bara en, tråkigt nog) som också har sjuklig distans till sina lovers, även fast en del av dom är nära. alltid är det något/någon säger jag bara. varför måste det alltid vara nåt? jag säger bara, hang in there babys, det kommer lösa sej! för eller senare, & hur det än går, så kom ihåg att det löser sej alltid till det bättre. även fast jag själv är i en sinnes bitter sits, så finns det hopp för oss alla :)