med en längtan till oktober

tycker det är konstigt det här. berättade för J att jag tänker köpa skorna. "vad fint!" säger han bara & ler. frågar lite om det inte är bättre att jag spenderar pengarna på kläder (!?). nästan som han uppmuntrar det (vilket kan bli oerhört farligt i framtiden). jag vet inte, men det är inte riktigt så jag har blivit uppfostrad. i min familj fick man nåt man verkligen ville ha (som var av det dyrare slaget) när man hade förtjänat det. (i mitt fall gällde det väl bara att sluta skrika så mycket) men då var det till julafton eller födelsedag. så när J säger "vad fint!" blir jag lite ställd. som att jag blir lite off till köpet. som att jag inte förtjänar det. fastän jag jobbar & står i. men jag behöver inte argumentera eller tjata eller vråla (som en annan hormon-stinn 15-åring). vad.. fint..!