this heart, this love

seriously. nu börjar början på slutet närma sej & det känns ända ut i fingertopparna. fast ja, vi ska inte ropa hej än, för det vore ju träligt att än en gång förvänta sej nåt som går i stöpet. kanske vore det bättre att ställa in sej på ett "tvärtom-mode". kanske man blir positivt överraskad då? fast nee, orka spela mindgames med sej själv. det har man ju gjort dom senaste tjugo åren menar jag & ännu har man inte vunnit. ett evighetsspel det där. som "sjuan" & allt vad det heter som vi brukade spela i rasthallen istället för att lära oss om vasco da gama & kubism & jag vet inte allt. gympan var rätt populärt att byta ut mot ett parti stress minns jag. eller en kaffe på paris. såg förresten på tv tidigare om de första kamerorna & kom att tänka på dom vi gjorde i papper i skolan & hur frustrerande dom små låtsaskamerorna var med folie som lins. när vi hade patrik isaksson som lärare. fast inte den riktiga. & när vi hade kärlekstema på stan. shit. mitt i vintern. dom där små pappershjärtarna låg ju kvar under isen på torget i flera månader. & så säger esteter att esteter inte är flummiga. hell jo.
anywho, var ju inte det jag skulle komma till. den som väntar på nåt gott väntar ju som sagt alltid för länge & nu när man tålamod börjar rulla in på reservtanken känns det skönt att man om en månad kan börja planera the real thing.