in the state of denial

som ofta när jag hamnat i såna här "jag vet inte vad jag ska göra för att få höra nåt ifrån honom, eller få honom att veta att jag faktiskt lever"-situationer brukar jag först bli förbannad, sen ledsen, sen bitter & som nu - i förnekelsen & allmänt osmart lurig?
jag vill ju inte höra av mej. absolut inte ringa. visa att jag är större än så. visa att jag minsann klarar mej huuur bra som helst. typ hänga på krogen bredvid hans, bara för att bevisa att jag minsann inte behöver hänga i hans bar för att ha roligt, jogga förbi där han jobbar för att låta honom se en skymt av mitt fladdrande hår (& i det här fallet: mage, lår, armar), för att veta att jag faktiskt tar hand om mej & är jävligt sund iallafall.
men, som så ofta annars när jag är i dessa situationer brukar jag även komma på tanken att om jag bara kan skicka iväg ett liiiiitet sms, snällerå, bara ett liiiiitet. ett som knappt gills. bara låta fingrarna sladda över mobilens tangentbord & sen trycka på "skicka" innan jag ens upptäckt vad jag gjort, så kanske det inte märks? att det kanske inte gills i den här "visa att jag minsann klarar mej huuur bra som helst"-imagen?

som alla gånger jag skickade kolmi till R & han inte ringde upp. "han kanske inte såg dom?" "han kanske inte har några pengar att ringa upp för?" var givetvis frågor som fladdrade runt i mitt huvud värre än löv under stormen Per. and i should know better! ..väl?

eller är det alltid så? att så fort man är ensam "igen", att man på något sätt faller tillbaka på (nej nej, inte skumgummimadrassen, snarare nåldynan) samma ruta, som innan man träffade den här alldeles förträffliga personen? att man på något sätt aldrig inser förrän det är för sent att det faktiskt inte är för den här alldeles förträffliga personens skull man vill bevisa att man faktiskt lever ändå? att man faktiskt tog sej upp, borstade av sej, & fortsätte på vägen man var på innan, fast kanske lite mer utstakad? utan att det är för ens egen, den allra viktigastes, skull.