just när jag trodde att vi landat

jag kan inte säga annat att jag är besviken. inte ett dugg förvånad, men ändå besviken. egentligen har jag bara suttit & väntat på att få höra det jag fått höra & när allt kommer omkring orkar jag inte bry mej lika mycket som jag hade förväntat mej. & jag tänker inte göra nån scen av det, det blir inget drama, inga speciella reaktioner. däremot en jävla massa "hate to say i told me so". människor slutar aldrig att förvåna mej. speciellt inte dom jag har (hade) nära. & jag har vetat vart du stått hela tiden. jag är inte dum i huvudet. det är rätt uppenbart & det är väl dags för mej att tro på det folk har sagt hela tiden. fast jag inte riktigt velat förut, är det nog dags nu. time to let go, så att säga. är jag hjärtlös & förfallen? nej inte ett dugg. du har förlorat mer än jag.