jag & min vän ketchupen

stod precis ute & köket & stekte omelett & tänkte på vad jag skulle ha till. fetaost, rucolasallad, olver & ketchup. då slog det mej att jag skulle nog kunna ha ketchup till vad som helst. kan knappt äta pasta, ris, kyckling, fiskpinnar, ägg, kött utan det. jag har tillochmed ketchup på nudlar. & skulle nog kunna ha det till fiskbullar också om det inte var för att det skärde sej med räk- eller hummersåsen. för skaldjur & ketchup är nämligen inte en del av min filosofi.
tror det började när jag bodde själv när jag levde på makaroner, smör & ketchup. dag ut & dag in. smör & ketchup. ketchup & smör. det bästa jag visste. & är väl egentligen fortfarande. men har börjat inse att det kanske inte är så nyttigt väl.
minns så väl när lotta alltid lagade tagliatelle & kyckling med nån slags örtsås. hon hoppades alltid lika mycket varje gång att jag för en gångs skull skulle glömt mitt ketchupbegär. det var tillochmed gånger hon ljög & sa att hon inte hade någon ketchup, bara för jag skulle smaka hennes mästervärk utan några tillsatser. & självklart, var väl gött, men det kändes ju att det var något som fattades.
fast ketchup är ju nåt som finns i alla kylskåp, finns på alla barns körvar vid grilltajmen i skogen med dagisgänget, finns alltid inom räckhåll på restauranger. vissa saltar sin mat, jag ketchupar den.

& skulle jag få ta med mej 3 saker till en öde ö, skulle ketchup definitivt vara en av dem.