tell me please, what am i to you?

som vanligt när jag är ensam med mina tankar får jag för mej att skriva ner det. det är helt ointressant egentligen, men frågan är väl hur många som läser ändå. like i care. dom jag bryr mej om vet redan hur läget är iaf.
men, människor är tamefan inga flockdjur. & skulle vi vara det skulle vi förmodligen mörda varandra over and over again. okej fine, det gör dom ju redan "där nere". tecken på att dom kanske behöver lite space från varandra?
alla snackar så mycket om att människor som gillar att vara ensamma & inte umgås med folk helt enkelt är "ensamvargar", men det är ju egentligen så jävla bullshit. dessa "ensamvargar" är ju dom som kommit till insikt att det finns bara EN människa & det är en själv. det finns ingen annan man har så bra konversationer med & det finns ingen annan man kan lita på så mycket som sig själv (okej, i nyktra tillstånd i varje fall).
det jag vill ha sagt är väl egentligen att.. ja, vad vill jag ha sagt? ingenting egentligen. jag vet inte hur jag ska känna. jag vet inte hur jag ska göra. jag vet inte ens hur jag ska tänka. jag vill bara dra häifrån, för som jag sa inatt, det spelar ingen roll längre. inte ett jävla dugg.
det finns liksom ingenting jag kan göra, ingenting jag kan säga. det kanske ändras ett tag, men det är som med precis allt annat, det där bananskalet som gör att man så lätt halkar tillbaka i gamla banor ligger passande nog alltid precis där man bestämmer sej för att sätta fötterna. & jag ska inte säga att jag är bättre själv. det är jag inte. men ibland skulle det vara skönt att ha någon att känna sej dålig med. bara känna att samhörigheten finns där & inte ett skal av falska förhoppningar. jag vet inte hur många gånger jag har legat & vridigt mej över just den här frågan, nattetid, men jag börjar få skavsår. jag vet inte om det skulle hjälpa att ruska om dej för att få dej att förstå bättre. men det är inget alternativ. i natt var jag så naken jag aldrig varit. allting som gett mej skavsår kom upp till ytan & jag trodde att du skulle möta mej vid ytan, att vi tillsammans skulle ta oss ur allt det snåriga & trassliga. men naiv som jag är fick jag det right back at me. & jag vill säga allt det här till dej, men som du vet, jag är inte mycket av en talare. & du kanske förstår, eller kanske iaf försöker förhoppningsvis, bättre om du får se det såhär, svart på vitt. & det finns så mycket mer som jag vill ska ta vägen ut genom fingrarna, men orden fastnar både på tungan & fingerspetsarna. det spelar ingen roll som jag så skulle ge dej en stor balja med allt jag fått ur mej gällande det här, du skulle bara kliva över & fortsätta gå, med ryggen mot mej. jag hoppas verkligen att det nu inte är såhär, men det är så jag känner & jag mår ärligt talat SÄMST av det här. ni är min familj. ni är mina skatter. ni är så mycket mer än jag någonsin kommer vara & jag är tacksam för varje minut ni väljer att dela. men jag vet inte..
& nu ringer du. men om jag skulle svara nu skulle det brista lika mycket som inatt & jag vet ärligt talat inte om jag orkar det en gång till.

om du kommer tillbaka skall jag fånga dig

i ett fjärilsnät av vackra ord,

som ett litet barn fångar snöflingor med tungan.