DET KALLAS TVIVEL, DET DÄR SOM STÖR

ååååååh jag blir så arg på mej själv för att jag ens orkar bry mej längre. iofs borde det väl vara en bra sak, att jag fortfarande bryr mej menar jag, men det är ju jag som får lida pga det. FAN.
& egentligen vill jag inte skriva, för jag vet att du läser, men om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det rör dej i ryggen ens längre.
& det är så skit att det ska behöva vara såhär. det är liksom inte vi längre. det är inte mej du ringer när du är ledsen (nu får jag inte ens veta när du är det..) & jag vet inte, men det kanske är mitt fel? kanske är det jag som vikt av på ett sidospår? ärligt talat vet jag ingenting längre & det spelar ingen roll antar jag.
& jag vill tala med dej om det, om & om igen, men som jag sagt innan, det spelar ju liksom ingen roll hur ofta eller hur mycket jag påpekar det, så kommer det aldrig bli som förut iallafall. du har hittat det som är bäst för dej, & det är skitbra, men det känns som tusen nålar i mej så fort jag tänker på det. men jag vet inte. kanske är det stoltheten som tar vid, kanske är det känslan av att jag inte kommer lyckas få dej att förstå den här gången heller. det känns lönlöst helt enkelt. & hopplöst.
& jag vet (läs: hoppas) att du kommer läsa för att, kanske inte göra något åt saken, men kanske ta det till dej. lite i varje fall? men, för att vara helt ärlig, så tror jag du kommer skita i det totalt faktiskt. & det är väl det som smärtar.
jag är helt lost faktiskt. jag har tappat bort mej själv på vägen fram till dej & jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli som förut igen. även om jag vet att det never ever kommer hända, men kanske lite iaf? så, iom att jag inte törs ta det här face to face med dej, iom att jag är rädd att misslyckas även denna gång, kan du väl dra ett mess eller ringa & säga hur jag ska göra för att få plats i ditt liv igen.