jag känner mer & mer att jag faktiskt inte orkar bry mej om det som jag egentligen borde bry mej mest i världen om. men det är jobbigt att dra hela lasten själv, när man vet att det inte är ömsesidigt iallafall. det är trist & jävligt surt faktiskt. trodde inte att det skulle kunna bli så. & vi som satt & spydde galla över att det blev så med alla oss förut, & nu står vi där själva. ironiskt, eller hur? det här är nog något jag aldrig kommer att förstå. hur mycket jag än vill. för jag vill ju förstå. & jag vill inte tänka på det överhuvudtaget, men.. det är svårt att låta bli ibland. även om det blir färre & färre tillfällen jag gör det. jag vill så gärna förstå hur en människa som inte ens funnits med hälften så länge, men betyda mer än dubbelt så mycket. jag kommer inte ens ihåg senaste gången vi talade med varandra. riktigt TALADE. inte ljummet chit-chat som det blivit mer & mer av. jag vet vart vi är på väg, & det är inte på nån semester iallafall.
oh my babe, at least we tried
at least we tried to make it
but in these days i'm so confused
oh my love, at least we had it
let me hold on to you?
0 comments:
Skicka en kommentar