wildathearts

skjut mej, någon?
med risk för att låta brudig så undrar jag ibland om det inte våre värt att bara skita i det. & jag vet att det är i princip det enda jag skriver om, men det är i princip det enda som försiggår i skallen just nu & jag vet inte vem jag ska vända mej till, så datorn får bli min terapeut & vän i såna här lägen. dear cmp, jag vill just nu bara slita skallen av mej & slänga iväg den till sjöss för att sedan låta den bli uppäten av hajar. för mina tankar & funderingar står mej upp i halsen. & ingen vill höra sånt här trams. inte ens jag själv. varför tramsar jag? varför skiter jag bara inte i det, om det är nu det jag vill? varför säger jag inte bara att han kan ta sitt pick & pack & dra till wales för jag är minsann i trotsåldern & skiter i vilket? för jag vill samtidigt bara ta tag i honom, hålla honom nära, viska mjuka ord i hans öra & ligga sked som att det aldrig är någon morgondag. men sen kommer tvivlet igen. det bittra, kalla tvivlet som jag bara vill spotta på, men gör det inte, för jag vet att någonstans stämmer det tvivlet har att säga mej. ah. jag är väl inte mer än kluven. jag är väl inte mer än brud.