I NEED A LITTLE TIME TO WORK IT OUT

sitter & lyssnar på the streets, har sjukt tråkigt & läser alla soeta blogginlägg folk tillägnar mej. helt sjukt ju. känns som att det är någon annan dom skriver om. men det är det ju inte. det är det som känns så sjukt. att.. det är ju jag. men jag kommer nog inte fatta det förrän jag står där i lissabon, utan en jävla aning om vart jag ska ta vägen & förmodligen vill vända om & springa tillbaka till sverige, tillbaka till karlskoga, tillbaka till transcom. MEN. det är nu jag måste inse att jag är större än så. jag är större än transcom. jag är större än karlskoga. & som sebban sa, fast under helt andra förhållanden & inte alls om det här, det kommer bli jobbigt, jag kommer att må sämst i världen, men det är bara jag som kan fixa det. & för att gå tillbaka till detta, jag kommer att fixa det. men det kommer att vara kämpigt utan mina hestar. min familj liksom. mina vapendragare & sköldar. när ångesten är som nagellack är dom där som aceton.
försöker packa ihop min lägenhet. går sämst. jag vill bara ställa tillbaka allting & låta allt vara som vanligt. eller nej, det vill jag förmodligen inte. apselut inte. det är nog bara det att just nu är det kaos inuti mej, så jag vet nog inte hur eller vad jag ska känna. det som jag strävat efter så längre blir ju liksom.. FOR REAL. jag vet inte huuuur många gånger jag & carro har haft snacket om att det vore så gött att bara dra & lämna allting & bara skita i allt. & det är ju det jag gör. men jag hade ingen aning om att det skulle komma så snart. jag hade ingen aning om att det skulle ske överhuvudtaget. & VIPS. som i en blinkning blir det så. den där ön carro, den vi talat om. den är en vecka bort. mitt ångestfria år är en vecka bort.