"hellre för kort kjol än buckliga silikonbröst"

sagt av min käre vän & vapendragare hestmaria & det är så sant. så sant. vi sitter nu på msn & talar lite om jobbet & så & vilket KAOS det har blivit. alla snackar verkligen skit om alla. en heeelt sinnes ohållbar situation & jag fattar inte hur dom som inte varit smarta nog att säga upp sej ska kunna överleva. rädda sej den som kan, säger jag. jag kan inte ens minnas att det var såhär för ett år sen. då var det liksom backoffice, ett grabbgäng & ett brudgäng & det var frid & fröjd. det var roligt att komma till jobbet. man kunde känna på söndagen "shit, kunde det inte varit måndag idag istället så man får träffa alla roliga människor igen". nu hoppas man in i det sista att man får en dödlig sjukdom, bara man slipper att gå dit.
& att cheferna är mitt i smeten gör väl inte saken bättre. pratar med de nyanställda om vikten att inte snacka ner folk på jobbet. det är väl ändå det mest skrattretande jag hört. nej, ta tillbaka mikaela som chef, gör er av med portugrisen, sluta anställ bithiga bullshitters (eller brudar överhuvudtaget??!), & upprätta ställningarna lite. är det så svårt verkligen? alla ser det men inget gör nåt. inte konstigt så många säger upp sej. & det skulle ju då också tydligen vara för att dom/vi inte "pallar trycket". handlar inte om att inte palla trycket, handlar om att cheferna tror att dom är några slags lekledare för dagisbarn & daltar med oss som vi vore mentalt handikappade & det mina vänner, pallar inte jag iallafall. så jag & maria svävar ovanför all skit & skrattar bakom ryggen på de flesta. ser allt, hör allt. känner ingen empati, för är man så dum så man går på allt får man fan skylla sej själv. äntligen har jag fått det sagt också.