skitsamma, man kan ju inte älska alla

idag efter portulektionen tog jag & linn lilla promenaden hem. vi diskuterade portugiser (as usual), the schulman brothers, jobbet & folk (& ja, jag menar folk i negativ benämning). hur folk ens har samvete att ta för sej vissa saker, bete sej stört & vara allmänt.. osammanhängande & luddiga för omvärlden? jag menar, förstår man inte ibland att gränsen är nådd kanske man borde.. ta reda på det? eller? jag förstår inte vissa helt enkelt. min lilla russinhjärna kan inte ens föreställa mej hur det snurrar runt innanför en dels skallben. & jag har ändå varit på besök på en sluten psykavdelning & jag kan säga såhär: deras beteenden, historier & hittepåer är skrämmande likt vissas. and i should know. & jag kan säga såhär också: hädanefter tänker jag sluta kommentera mina blogginlägg. dom som redan förstår vad jag skriver om behöver inte ifrågasätta, dom vet redan mer eller mindre ändå, & dom som inte förstår kan lika gärna vara dom jag skriver om.

men nej. jag har redan sagt för mycket. men ända sen det här kaoset började har jag känt för att vara mer & mer ärlig & jag kan tyvärr inte säga att jag mår sämre av det - tvärtom! det skönaste är självklart att få sina egna tankar & känslor bekräftade genom att tala med någon om det, men ibland är det så otroligt avslappnande att bara skriva ett par rader (eller i det här fallet en mindre novell) för att rannsaka sej själv, för sej själv. otroligt gött iallafall. ingen lär väl klaga över att man är ärlig, eller? säger naturligtvis inte att jag är perfekt, snarare långt ifrån, för ordet perfekt existerar knappt i mitt ordförråd då alla har olika perspektiv, men man kan bara se utifrån sitt eget, eller hur?